Mycket ofta ekonomer och analytiker tappar skillnaden mellan orsak och verkan. Deras analys idag mäta händelser som tenderar att ske i samförstånd (korrelation), men missar några slags resonemang om vilka omständigheter medför att andra (orsakssambandet). Resultatet är en dimmig analys som har liten prediktiva värdet, men kan alltid säga "jag sa" när det är försent. Och som varje ingenjör kommer at
Ett viktigt exempel är analys av inflation, där den traditionella pressen är orimligt dimmig i huvudet, och där regeringen analytiker är bara alltför glada att ge stöd till fogginess. Det är lätt att peka finger på några "bad guys" i främmande länder som orsakar våra priser att stiga eller vår valuta att falla, men verkligheten är att skulden hör hemma. Det viktiga är att inse att inflationen är, alltid och alltid till följd av regeringens åtgärder. Individuella varor och tjänster kan stiga eller sjunka i pris utan inflationstryck, men när du ser den övergripande USA prisnivån ökar, se till Washington, DC den skyldige.
Inflationen är minskningen i värdet på dollarn (eller valuta), orsakad av en ökat antal dollar jagar samma antal varor. Med andra ord, när regeringen skriver upp mer pengar varje dollar du redan Hold är devalveras av det enkla förhållandet att fler dollar är där ute som vill köpa i en värld som, i detta ögonblick, har inte mer den verkliga produktionen. Skriva ut mer pengar gör inte världen rikare. Så här ett experiment i ett litet "civilisation" - ett klassrum, kanske.
Observera hur stiger när man ger 30 som växer summor för att köpa samma par chokladbitar. Situationen blir tydliga när man följa människor som är villiga att betala motsvarande på $ 45 för en candy bar, helt enkelt därför att mer "pengar har pumpats in i klassrummet.
Inget belopp av goda avsikter kan ändra tydligt resultat av utbyggnaderna av penningmängden. Genom åren har varje sådan insats ledde till ekonomisk katastrof, trots de olika offentliga-älskande ekonomerna som försöker att bestrida de faktiska omständigheterna. Den ekonomiska rykte vissa latinamerikanska nationer beror faller inom denna inflatoriska fälla, i USA, var Jimmy Carter lågkonjunkturen klart framgå av samma katastrofala strategi.
När du hör om dollarn faller konsekvent emot nästan alla utländsk valuta, det är en ganska bra gissning att något är fel med hur vår valuta som förvaltas. Detta gäller särskilt om vi inser att de flesta andra i världen valutor är också offer för inflationen. Vi måste anta att vårt är ännu mer urvattnad än de flesta av världens.
Så varför är vi inte ser den fulla effekten av en fallande dollar? Vi har endast sett prisökningar på vissa välja objekt. Anledningen är enkel: Vi har nått en viktig vändpunkt i historien, där produktionskostnaderna är omfattas, så snabbt att priserna på de flesta av de varor vi köper sjunker snabbare än dollarns värde. Kinas kläder produktion, till exempel, har så billiga att vi inte ens följa de liten betydelse att inflationen har på dessa priser. Faktum är att dessa priserna går ner, så snabbt att länder som Mexiko, Marocko, Turkiet och Madagaskars "förlorar jobb" till Kina. De ekonomiska argumenten för denna fråga är alldeles för djupt för att behandla här, (och är inte i fokus för denna historia), men idén är att den kinesiska produktionen kommer att motverka effekten av de bredare inflationen i många kategorier. Allt - från kläder om anordningar till elektronik till leksaker på batterier - är att se tryck nedåt på priserna till billigare utländska produktionen. Ändå ett fåtal typer av objekt är inte i position att falla i de nya globala ekonomin. Bland dessa har vissa förpackade livsmedel, böcker, fastigheter, olja och metaller.
Förpackade livsmedel och böcker naturligtvis har ökat blygsamt, och kan ge en bra indikation på vad den faktiska inflationen är. Dessa poster är inte så starkt influerad av världshändelser och kan ge en klarare bild av vad vår prisnivå gör. Även om det kanske verkar som en svag (och obevisade) metod för att mäta inflationen, skulle jag hävda att det är bättre än vad vi får från regeringens KPI-indexet. Det ger oss en rad priser är starkt påverkad av statsbidrag, handelsrestriktioner, och valmöjligheter om vilka punkter som räknas och vilka som ska undvikas. Faktum är att KPI en politisk index, det säger lite eller ingenting. Olja-och i viss mån, metaller-är en annan historia. Idag, när vi ser oljepriserna stiger, kan det finnas ett antal orsaker, men inflationen är förvisso en stor bidragsgivare. Kinas ökande efterfrågan för råvaror som olja och stål har en inverkan på priserna för de flesta av dessa varor, förstås. Men utan den tillsatta inflationstryck, råder det inget tvivel att de priser vi ser fortfarande skulle vara mindre. Vidare råvaror drivs prishöjningar, som den som väckts på med olja komponent i leveranskostnaderna för alla tillverkade föremål, skiljer sig från den grundläggande definitionen av inflationen.
Allt detta gör att reda ut den exakta orsaken för något särskilt prisrörelser svårt. Faktum i en fri ekonomi, så många krafter konvergera att en central planerare skulle kunna börja att utforska all nödvändig information för att adekvat hantera en ekonomi. Inte heller kunde någon analytiker ser tydligt var sann inflation etableras, och när frågorna är helt normalt utbud och efterfrågan. Till slut är den bästa måttet på faktiska inflationen offentliga utgifterna. Är de offentliga utgifterna pengar som det kommer omodernt? Den är rimligt att anta att landet är pumpar in pengar i ekonomin.
Effekterna av denna verksamhet på priserna är inte omedelbar och information om vad regeringarna gör är ofullkomlig i bästa fall, varför det finns så mycket stridigheter och förvirring om orsak och verkan i denna politik. Men i slutändan, om vi ser där pengar skickas runt som en galning, kan vi anta inflationen kommer så småningom att få fäste igen. Om pengarna inte gått ut som gratisprover, kan vi hitta ekonomier som är mest sannolikt att vara stabil under de kommande åren. Under tiden vant inflationen den största berättelsen i årtionden: priserna på industrivaror faller med ett aldrig tidigare skådad takt.
Detta leder oss att omvärdera det kloka i att investera i producenter av tillverkade varor som hävdar verksamhet i de utvecklade länderna, eller ännu tidigare utvecklingsländer som Mexiko. Men den stora historien är att kostnader över hela världen sjunker, ökar inte, som olja rädsla publiken skulle få oss att tro. Liv, som kärna, blir billigare, inte dyrare. Olja och metaller kan vara stegvis dyrare på grund av ökad efterfrågan, men det kommer sannolikt endast att leda till incitament att marginella producenter att gräva djupare och återvinna mer av dessa resurser.
I slutändan de fall balans ut sig. Fastigheter kan komma att stiga så länge som räntorna är relativt låga, men vid någon tidpunkt, kommer denna utveckling att komma till ett abrupt slut, som det alltid går. Ändå som livets nödvändigheter bli billigare, får mer pengar finnas tillgängliga för lyx eller investeringar, beroende på individens status. Denna naturligtvis förutsätter att ett objekt blir dyrare - regeringar - inte suga upp alla tillgängliga resurser. I vårt eget land, i en tid då vi alla bör ha känsla rik, befinner vi oss belastas med en ständigt ökande kostnaderna om finansieringen av leviathan istället. Jag har svårt inte nämna igen att den nuvarande administrationen har ökat utgifterna med mer än någon annan i historien om vår nation, trots all retorik om att minska bördan för skattebetalarna. Det är rättvist att säga att denna trend är något universellt. Regeringar världen över ökar sina bördor (skatter, lagstiftning, intrång) på samhället. Om denna utveckling tillåts fortsätta, kommer alla de stora fördelarna med den nya globala tillväxten slösas bort.
Så att vi inte stöter på som rent pessimistisk, vill jag tillägga en positiv kommentar. Enligt Bear, Stearns chefekonom David Malpass i måndags Wall Street Journal, hushållens sparande i USA är faktiskt växer ganska väl, trots alla nyheter om motsatsen. Han konstaterar att vårt system för att mäta besparingar bland de amerikanska konsumenterna är bristfällig (go figure!), Och att våra mätningar också "gör ingen skillnad mellan inköp för omedelbar konsumtion och köp med bestående värde", med hänvisning personlig utbildning eller organisationsnummer FoU-utgifterna som "konsumtion" poster som snarare bör betraktas som en investeringar i framtiden. Det vill säga, får saker inte vara så illa i den amerikanska ekonomin som vissa målar den.
Trots denna anledning till begränsad optimism, förordar vi ändå att investerarna hade en hel del av sina tillgångar i lägen där de kan dra nytta av en försvagad dollar. Detta är en trend som vi fortsätter. Om vi ser en högre inflation hemma, och en fallande dollar utomlands, skulle vi bli lyckligare hålla utländska värdepapper.
Vi har sett nya marknader falla hårt det här kvartalet, trots ett starkt resultat mellan företag, och få tecken på avmattning i ekonomin. Kan rädsla och osäkerhet hos investerare att ta ut sin rätt orättvist? Eller är dessa aktier helt enkelt faller som amerikanska räntorna stiga?
Naturligtvis, som vanligt, förespråkar vi fast vid nationer där risken för expropriation är låg. Venezuela, Kina och Zimbabwe är ute. Det finns dock många andra nationer med lovande tillväxt och relativt pålitliga regeringar - Irland, Schweiz och Nya Zeeland är några som kommer att tänka, att inte tala om Island, Botswana och till och med Colombia. Ingen av dessa är rena eller perfekt, men var och ge en rimlig möjlighet och rättvisa nivåer för risk.
Låt inte tillfälliga blips på världsmarknaderna avskräcka dig. Den senaste tidens nedgång i tillväxtmarknader är ett köp tillfälle. Hitta bra företag i länder med respekten för rättsstatsprincipen och köpa. Detta är ett avgörande ögonblick i historien, och de som ignorerar det blir kvar på åskådarplats.
No comments:
Post a Comment